Ångesten som nu tagit över mig..
Kategori: Deepshit
Okey, ärligheten tas fram direkt.
Ångesten har tagit över mig. Jag har inte längre någon kontroll över mig själv.
Ångest i form av klump i magen, tryck över bröstet, yrsel, sömnstörningar och muskelspänningar är de som drabbar mig.
Jag mår illa, vill inte äta, kan inte sova, alldeles för tankespridd och kroppen känns bara snuskigt äcklig.
Äcklas av bara tanken ''mat''. Kan inte fokusera och kan INTE tänka klart.
Känner mig kluven och vet knappt vart jag ska ta vägen.
Just nu försöker jag kämpa för att ens hålla ihop.
Kollar mig själv i spegel och ser inte mig själv längre. Ser en vilsen tjej som inte vet vart hon ska ta vägen.
Jag vill VETA vad jag tänker. Vad alla andra tänker.
Jg hittar inte orden, vet inte vad jag vill, och allt jag egentligen känner är att jag ''gett'' för mycket utan att få något tillbaks.
Är i en period nu, i en äcklig svacka. Jag vill inte.
Ätstörningarna tar i mig inifrån, säger att nu har du fått de du behöver ditt jävla fetto.
Total äcklas av mig själv.
Kan inte känna något, kan inte bestämma mig och jag står emellan något.
Jag vet inte vad jag ska säga, fast att jag försökt, jag kan inte säga allt till någon, inte dela upp det och kan inte, skita i att säga något. SÅ VAD FAN GÖR MAN DÅ?
Ångest, ångest, ÅÅÅNNGEESSTT
Jag vill, fast ändå inte. Fast jo, fast nej, fast jooo.
Jag vill inte att någon ska bli sårad, men vad jag än väljer så blir någon de, jag vill inte se någon ledsen och vill inte få värken mitt eget eller någon annans hjärta krossat.
Förfan asså.. Såjävlakluven.
För mycket minne finns i min skalle, sådana saker som nästan ingen vet om, ingen vet om eller som fler vet om.
Jag är så JÄVLA räääädddddd. Sitter just nu och skakar, tårarna rinner och bara orkar inte med de här jävla ångesten längre.
Jag måste rycka upp mig, jag får inte må dåligt, inte på det här sättet, jag får inte vela framochtillbaka på det här viset. Får inte göra såhär mot mig själv, och det vet jag om, men ändå gör jag de.
Allt kommer över mig idag, alla minnen ifrån cp soc, killar, mamma, skolan, ätstörningarna, fosterfamiljen, ALLT. Flashbacks i ton.
Ensam är stark, det är sådan jag har blivit och allt är deras jävla fel.
Fan ta denna jävla ångesten, på riktigt nu, JAG ORKAR INTE.
Nej, jag tänker inte avsluta mitt liv, vill bara att cp ångesten ska försvinna.
Blir så frusterarad, förbannad och bara känner mig uppgiven.
